Jag minns orden. Orden vi sade. De ord vi samlat inom oss och som vi inte längre kunde hålla för oss själva. Ord vi varit för rädda att uttala. Ord som skapade hålrum och ett mörker inom mig. Ord som skickade mig ut i ett obekant, okänt ingenmansland. Ord som innebar ett slut för det kända och det jag förlitade mig på. Ord som inledde min personliga ökenvandring, en vandring ut i ett skrämmande landskap. Jag var trasig, rädd, ihålig. Den spegel genom vilken jag sett på min tillvaro sprack från kant till kant. Spegeln gick itu. Jag likaså.
Ett antal timmar senare satt jag i Domkyrkan. Förtvivlad. Förvirrad i bön och i inre rop. Tårar utmed kinderna. Ensam i Guds hus. Ensam i världen. Så upplevde jag det. Så kändes det. Jag kastade ur mig ett rop på hjälp. "Gud! Skicka mig en människa som kan rädda mig! Jag behöver din hjälp! Detta är mig övermäktigt." Mitt rop, min högljudda bön, ja, rent av min begäran var uppriktig. Befallande. Den kännetecknades av en barnslig naivitet. Men den var fullständigt autentisk. Jag litade blint på att jag skulle bli hörd. Den fanns ingen tvekan. Jag var förtvivlad, men jag tvivlade inte.
Jag lämnade Domkyrkan och gick Avenyn upp. Jag var utsvulten och hade siktet inställt på en halv special på Jonsborgs vid Paleys. "Vill du köpa ett nummer av senaste Faktum?" Mannen var inte fullständigt nedgången, men visst var han sliten. Det syntes att livet hade gått hårt fram. Vi mötte varandra där Gunnars Livs en gång låg. Jag avfärdade hans fråga
med en handrörelse. Frågan kunde inte nå igenom min självupptagenhet. Jag gick vidare med blicken i backen. 5-10 meter senare dyker tanken upp i mig - "Varför gjorde jag så? Varför stannade jag inte?". Jag fylldes av en stark medvetenhet om att stunden var betydelsefull för mig. Jag vände tillbaka till mannen. "Har du ätit idag? Det har inte jag. Jag är på väg till korvkiosken här uppe. Ska vi äta tillsammans? Jag betalar." Mannen tittade litet hastigt på mig. "Nej, jag har inte heller käkat. Visst, du får gärna bjuda mig på litet mat!"
Vi åt våra korvar och drack våra Puckos. Vi stod ute i den blåsiga novemberkvällen och pratade om våra liv. Han berättade sin historia och hur livet hade tagit honom dit han var idag. Jag lyssnade. Jag berättade min historia och vad som hänt mig den senaste tiden och tidigare under dagen. Han lyssnade på mig. Vi pratades vid en timme ungefär. Det var ett möte mellan två själar. Inga masker, inga förklädnader. Två själar som behövde tröst, stöd och att uppleva medmänsklighet.
Jag köpte en tidning av honom. Innan vi skildes åt lade han sin hand på min axel, tittade mig djupt i ögonen och sade "Du var den vackraste människa jag träffat i hela mitt liv".
Orden var precis de jag behövde höra. Där. Då. Orden mannen sade var den första av ett antal hörnpelare jag skulle komma att bygga mitt liv på. Jag har burit med mig mannens ord och påminner mig själv ibland. Här. Nu.
Vi blir omedelbart bönhörda. Det handlar om att vara uppmärksam och mottaglig för mirakler. Hjälpen vi ber om och ropar efter kan komma i oväntad form och skepnad. Men den kommer. I den form som gagnar oss bäst. Det, det är ett faktum.
