Som barn hade jag en återkommande mardröm. Den kom när jag var sjuk och hade feber. Mardrömmen gjorde uppehåll i ca 20 år, för att återkomma i vuxen ålder. På ett väldigt tydligt sätt kan jag minnas stämningen i mardrömmen. Det är faktiskt på det viset att jag har lärt
mig att på ett medvetet sätt återskapa miljöerna och stämningen i drömmen. Detta för att växa och utvecklas genom mardrömmen istället för att bli rädd och krympa.
I min andra vision i november 2002 knöts mitt vuxenliv ihop med min barndoms mardrömmar. Drömmen fick sin förklaring, dess innebörd stod klar för mig. Jag lyckas inte alltidm, men numera försöker jag hämta kraft ur det som tidigare fyllde mig med rädsla.
------------
Jag kan inte ta mig framåt. Vägen fram hindras av tunga formationer. Det är svårt att beskriva dessa. Tänk dig något i still med stora och tunga sandsäckar som svävar fritt i luften. Eller tänk dig en gigantisk järnkula som hänger i en kedja och som man sätter i svängning för att riva gamla byggnader. Tänk dig en sådan stor järnkula - wrecking ball på engelska - fast utan kedjan. Dessa formationer svävar i luften. De är inte hotfulla i sig, men de skapar en hotfull stämning. Tänk dig att dessa formationer hindrar dig att ta dig framåt. De blockerar din väg. Samtidigt känner du ett hot närma dig. Du vet inte vad detta hot är, du vet bara att du upplever det.
Ett hot och en oförmåga att fly eller påverka situationen skapar en överväldigande rädsla och panik. Jag är fast, instängd i ett sammanhang jag inte kan ta mig ur.
Min barndoms mardröm hade väckts till liv. Jag var inte längre en vuxen person. Jag var ett febersjukt barn instängd i en skrämmande och fasansfull upplevelse. Samtidigt kunde jag för första gången uppleva att en del av mitt medvetande inte omfattades av mardrömmen. En del av mitt medvetande befann sig utanför upplevelsen och iakttog det som pågick. En del av mitt medvetande skulle vittna om det som sker.
Utan att jag själv kunde påverka det lyftes jag upp och ur min panik. Jag var nu en bra bit ovanför sandsäckarna och demoleringskulorna. Jag svävade fritt. Jag blickade ner och förstod att jag svävade ovanför Livets och Ljusets fält. Det fält som jag upplevde och fick förklarat för mig i min första vision. Jag fylldes av en känsla av trygghet. På fältet visste jag att liv, kärlek och säkerhet fanns inom räckhåll. Det fanns ingen anledning till oro, rädsla eller panik. Jag kände mig omhändertagen, älskad och trygg.
När jag så tryggt svävade över fältet kunde jag se hur ett mönster började framträda ovanför fältet. Det var som ett lager lade sig över fältet. De formationer - sandsäckarna och demoleringskulorna - som hindrade mig i min mardröm förhöll sig till varandra på ett sådant sätt att de skapade ett mönster, ett regelbundet system. Ovanifrån kunde jag se att ju längre högerut - alltså det livlösa området på fältet - desto mer skymde formationerna vägen framåt. Allra längst ut till höger skymde formationerna fullständigt det kärleksfulla ljuset som fanns vid fältets slut. För att ta mig framåt skulle jag har varit tvungen att lägga stor energi på att rubba demoleringskulan eller gå runt den, och nästa, och nästa. Och nästa.
På ett väldigt tydligt sätt kunde jag också se, och förstå, att ju längre åt vänster - alltså det livfulla och lätta området av fältet - desto mer organiserat förhöll sig formationerna till varandra. De var i allra högsta grad närvarande även här, men jag kunde passera dem utan att behöva lägga energi på att skuffa undan dem eller ta mig runt dem. Samtidigt skymde de inte sikten av det kärleksfulla Ljuset. Stigen fram var fri.
Från ytterligheternas särdrag - från rädsla till frid, från kaos till ordning, från tyngd till lätthet, från mörker till ljus, från okunskap till medvetenhet - skapade formationerna ett rytmiskt och återkommande mönster, en logisk struktur. Mitt på fältet kunde jag ana ljuset vid fältets slut, men jag kunde inte utan ansträngning ta mig förbi formationerna.
Jag förstod att formationerna fungerade som symboler för de problem och utmaningar vi alla ställs inför under livet. Som barn och som vuxen. Prövningar som kan vara överväldigande. Det kan vara allt från rädsla att bli övergiven, bristande självkänsla, svek, sorg, sjukdom, rädsla att inte räcka till, arbetslöshet, ekonomiska problem, omgivningens krav och förväntningar - ja, alla de former av prövningar och källor till oro och rädsla som vi människor ges att hantera under livets gång.
Nu gavs jag så möjligheten att återvända till min position på fältet. Med ens fylldes jag av oro och rädsla. Känslan av livlöshet var påtaglig. Jag kände mig jagad. För att ta mig framåt var jag tvungen att lägga stor energi på att trycka undan problemen som växte runt omkring mig. Jag hade ingen riktning i mitt liv. Jag var på flykt. Vilsen slet jag med livets prövningar och i de nära relationerna fann jag ingen lösning. Jag upplevde att jag var ensam att hantera mitt liv. Det var mörkt och en mycket tung situation.
Men, jag fick också möjlighet att erfara känslan av att befinna mig på andra platser på fältet. I det frodiga, livgivande området fanns fortfarande prövningarna kvar, men genom att jag kunde hålla fokus på Ljuset, kunde jag förhålla mig till prövningarna på ett annat, ett mycket lättare, vis, Ljuset fyllde mig med kraft och kärlek så att jag kunde passera - hantera - prövningarna utan att känna oro. Tilliten gav mig mod. Snarare var det så att prövningarna fyllde mig med kraft och tacksamhet när jag hade hanterat dem.
Efter att på djupet och med hela mitt väsen ha upplevt känslan i olika positioner på Livets fält fördes jag återigen varsamt tillbaka till mitt vardagliga medvetande. Jag var omtumlad men klar i tanken. En uppmaning - låt mig kalla det ett mantra - upprepades i mitt inre; "Fokusera på Ljuset!"
Insikterna fyllde mig med hopp och mod. Mod att förändra och skapa nytt. Med avstamp i de insikter och budskap som kommit med dessa två visioner tog jag ett antal beslut. Jag formulerade även ett antal medvetna ambitioner. Dessa har jag försökt vara trogen.
