Sök
  • frittepalmqvist

Nylyckan


Faster Eva och Faster Dagmar

Ni vet hur det kan vara i en dröm. Vi ser bilder vi inte förstår, vi kan helt enkelt inte göra en begriplig tolkning av intrycken. Ibland presenteras vi för bilder och handlingar som är väldigt tydliga och knivskarpa, även om innebörden kan vara svår att förstå. En del drömmar kan etsa sig fast i minnet, till skillnad från de allra flesta som försvinner i tomma intet samma stund vi vaknar. Detta var en kort dröm med tydliga bilder, men med för mig ett otydligt budskap. Åtminstone till en början. ------- Inför min inre drömsyn framträdde allt tydligare en vattenblandare. En helt vanlig vattenblandare som sitter på ett handfat i exempelvis ett badrum. Vattenblandaren var nedkyld och täckt av frost. Jag försökte skrapa bort frosten från blandaren. Mitt på blandaren fanns det en liten rund platta. På många vattenblandare har tillverkaren placerat sitt namn och logotype just här. Den lilla plattan var täckt med hård frost, kanske rent av med litet is. I drömmen ansträngde jag mig för att få bort frosten. Allteftersom frosten försvann började ett fotografi framträda under frosten. Det var ett svartvitt fotografi som visade en grupp människor, kanske 8-10 personer, som befann sig utanför ett gammalt torp. Några satt på stentrappan upp till farstukvisten, andra på stolar. Ett par personer stod upp. Människorna var klädda i gammaldags kläder. De var glada och såg lyckliga ut. Drömmen tog sedan en ny vändning, precis så som drömmar ofta gör. När jag vaknade tänkte jag inte så mycket på drömmen, men den var klar och tydlig i mitt minne. Jag förstod att den var betydelsefull och att den innehöll ett budskap jag ännu inte förstod. ------- Någon vecka efter den här drömmen satte jag mig i bilen för att köra upp till Fåglavik, den lilla byn strax utanför Herrljunga. I Fåglavik har jag en del av mitt ursprung. Här tillbringade jag min barndoms somrar hos släktens fastrar. Faster Eva och Faster Dagmar bodde kvar på Björsbo, släktgården, till början av 80-talet då gården såldes och fastrarna flyttade till Göteborg.

Björsbo, Fåglavik

Under många år har jag försökt att besöka Fåglavik åtminstone någon gång varje år. Jag vill känna kontakt med mitt ursprung, minnas och rota mig själv i en föränderlig tillvaro. I en värld som snurrar allt fortare upplever jag ett stort behov av att hålla kontakt med min släkts historia och miljöer. För att finna kraft till att trampa upp nya stigar när de gamla inte inspirerar längre har jag hämtat mod i den kärlek jag känner för fastrarna och Fåglavik. Även efter det att de gick vidare och lämnade jordelivet har de funnits med mig. I det närmaste varje dag kan jag känna deras omsorg och stöd. Jag marineras i deras kärlek. Ett sätt för mig att visa min uppskattning och deras betydelse i mitt liv är att återvända till Fåglavik. Så, det var det jag gjorde den här juldagen för ett tiotal år sedan. Jag återvände för att hämta kraft till att förändra och förnya. Jag återvände för att möta fastrarna i en känd miljö och för att känna deras starka närvaro i mitt liv. När jag återvänder till Fåglavik är det som att mitt medvetande förändras. Jag har självfallet tillgång till mitt vardagliga medvetande, men jag öppnar också upp för ett högre medvetande. Ett medvetande man kanske skulle kunna kalla för andligt om man vill använda det ordet. Det är ett medvetande som inte är främmande för intryck och budskap från andra källor och dimensioner än de vi normalt kommunicerar med. Ett medvetande som är öppet, accepterande och nyfiket. Ett medvetande som bejakar det magiska i tillvaron. Så, när jag är i Fåglavik inspireras min själ snarare än mitt intellekt och mitt ego. När jag hade parkerat bilen gick jag ut i snön. Jag hade tänkt att gå skogsstigen på vår släkts gamla marker ut till den plats som kallades Gamla Trädgården. Det var på den här stigen jag som liten somnade gåendes mellan pappa och mamma. Stigen ledde också till några av faster Dagmars kantarellställen. Det var på den här stigen som vi också hade gått våra kvällspromenader. Stigen slingrar sig mellan småkullar och utmed gamla gärdsgårdar. Skogen har vuxit tät. Det som förr var beteshagar för korna är nu övervuxna och Gamla Trädgården står inte att känna igen. Ett par gamla syrenbuskar, ett par åldriga fruktträd och möjligtvis ett förvildat hallonsnår vittnar om flydda tider. Stigen sträcker sig ett par kilometer in i skogen. Bitvis löper den parallellt med järnvägen. När man har vandrat i lugnt tempo i en halvtimme övergår stigen till en grusväg. Då får man antingen hålla till vänster och strax därefter gå över järnvägsspåren och följa grusvägen tillbaka till samhället. Grusvägen passerar ett gärde där älvorna dansar om morgonen på sensommaren. Grusvägen ansluter till huvudgatan genom byn alldeles nedanför huset där min farfars farbror, farbror Ernst, hade en manufakturaffär under 30-40-talet. Huset blev sedermera en liten syfabrik där fastrarna, min farfars systrar, arbetade. Håller man istället till höger där stigen övergår till grusväg kommer man ännu längre ut i skogen. Här tätnar granskogen och det blir litet skumt. Längst in på vägen kan man nu se ett par övergivna och förfallna torp. Den här dagen vände jag i korsningen och gick tillbaka mot Björsbo. Som vanligt kunde jag känna framför allt faster Dagmars närvaro. Inte sällan upplever jag att hon håller min hand. När jag gått ett par hundra meter rycker faster Dagmar mig i handen. Hon vill att jag skall vika av mot höger bort från stigen. Det är en liten öppning i skogen. Jag står nu i vad jag uppfattar vara en förfallen trädgård. Jag kan se en gammal husgrund. Ett litet torp måste ha legat här för länge sedan. Det är säkerligen 70-80 år sedan torpet försvann. Kanske brann det ner? Jag har inget minne av den här platsen. Jag kan inte minnas att jag som barn varit här eller att jag under barndomen hörde de vuxna prata om den. Jag går fram till stengrunden. På ena sidan kan jag ana en stentrappa upp till en tidigare farstukvist. Jag kan föreställa mig en gräsmatta och några fruktträd. När jag så vänder mig om och är på väg att återvända till stigen ser jag att det finns en liten informationsskylt ett par meter ut i snön. Jag kliver ut i snön och går bort till skylten. Frost täcker skylten och jag måste skrapa med handen för att kunna läsa. Informationen berättar om att det på platsen har stått ett torp som i början av 1900-talet fungerade som samlingslokal för byns IOGT-loge. I byar som Fåglavik var nykterhets- och frikyrkorörelsen stark på den här tiden, så det var fullt naturligt att det fanns en aktiv nykterhetsloge i byn. Men det fanns mer information på tavlan. Jag skrapade med handen och fingrarna. I samma ögonblick jag gjorde det och medan jag tittade på min hand insåg jag att jag varit med om detta ögonblick tidigare. Jag återupplevde min dröm från någon vecka tidigare. När jag förstod att min dröm höll på att manifesteras framför mina ögon kände jag en förväntan och spänning växa. Allteftersom jag skrapade bort frosten växte ett fotografi fram. Ett fotografi jag kände igen. Ett fotografi som visade en grupp glada människor på och vid stentrappan upp till det lilla torpet. Bilden var från 1910-talet. Det var samma fotografi som i min dröm. Jag läste mig till att logens namn var Nylyckan.


Minnet av en sommar

Förundrad och litet full i skratt av magin som finns i våra liv förstod jag att budskapet till mig var att jag nu kunde förvänta mig att en ny lycka skulle komma att flöda in i mitt liv. Först var jag tvungen att skrapa bort en del frost och tina ett fruset hjärta. Jag behövde se litet "nyktert" på mitt liv. Sedan skulle en ny lycka börja strömma ur en ny källa. Än en gång hade jag blivit varse om att budskap kommer till oss i olika former och genom alla tänkbara kanaler. Det gäller för oss att vara uppmärksamma, för budskapen skänker oss glädje, hopp och kraft.  ”Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.” William Shakespeare, Hamlet

23 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla
lesege.png