De var ganska smala och obekväma, de där kyrkbänkarna som stod i det lilla missionshuset i Fåglavik. Det tyckte jag redan som barn. Här i bänkraderna satt jag tillsammans med min bror, min mamma och pappa och fastrarna. Hela släktens underbara och kärleksfulla fastrar. Kanske var vi totalt 15-20 personer på julottan. Det var tanter och farbröder jag inte visste vad de hette. Även om jag som barn ofta var i Fåglavik, så var vi där för att hälsa på Faster Eva och Faster Dagmar. Jag kunde känna igen några av de äldre personerna från stugorna och husen runt omkring i den lilla byn. Men, jag såg inte handlare Lundgren eller gamle Fritz, han som körde taxi på beställning.
Det var kallt och mörkt när vi gick till missionshuset. Snön knarrade. Vi var vi tvungna att korsa järnvägsspåren på vår väg. Det var alltid spännande. Det här var på den tiden då snälltågen fortfarande stannade i små byar som Fåglavik. Tog vi sparkarna var vi tvungna att lyfta dem över rälsen. Jag tyckte om att åka spark, framför allt om pappa stod där bak – då gick det fort.
Jag var tvungen att sitta rakt i kyrkbänken. Det gick inte att sitta på något annat vis.
Inne i det lilla missionshuset var det varmt, någon hade varit där tidigt och eldat i kaminen. Levande ljus brann i ljusstakar. Jag minns hur de vuxna sjöng. Någon spelade på tramporgeln. Missionshuset fylldes av sång, kärlek, tacksamhet och frid. Det syntes i människors ansikten. Som ett barn på 4-5 år förstod jag inte vad de vuxna pratade om, men jag minns känslan. Känslan av tro och övertygelse.
Julpsalmernas melodier och texter är ingraverade i mitt cellminne. De väcker starka känslor i mig. Om detta blev jag än en gång påmind om ikväll när jag var i Domkyrkan på Julsång i city. En nästintill årlig tradition. Julpsalmerna öppnar mina känsloportar och de markerar inledningen på mitt julfirande.
I år, kanske i större utsträckning än på flera år, finns det anledning att verkligen lyssna på och ta in julens budskap. Man behöver inte vara troende för att öppna sitt hjärta och önska sig frid på jorden. Tårar rullade på min kind ikväll, liksom många gånger förr. Minnen av svunna tider, en alltid närvarande ”weltschmertz”, sorg över människosläktets oförmåga att leva tillsammans i frid, avskyn jag känner inför vissa tankar och åsikter, men också det hopp och den kärlek jag känner för livet – ja, allt blandades i en känslomässig kompott som förlöstes genom följande textrader:
”Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!”
Inte kunde jag som barn veta att de vuxna sjöng sånger om att, istället för oro och hopplöshet, känna hopp trots krig, främlingsfientlighet, svält, bostadsbrist, fattigdom, orättvisa, saknad och sorg. Det jag ändå förstod var att i psalmerna och i de stilla bönerna växte hoppet. En tro på ett bättre liv och på en välvillig kraft växte sig stark genom sången och bönerna. Framför allt växte kärleken till medmänniskan.
Så, mina vänner, troende eller inte troende, passa på att fylla ditt hjärta med kärlek de kommande juldagarna. Fyll ditt hjärta – för det är den ljusa energin vi alla behöver. Fyll ditt hjärta och låt din kärlek flöda över alla. Same, skåning, kurd, folkpartist, jude, miljöpartist, sverigedemokrat, västgöte, muslim, rom, buddist eller rent av öisare och fler därtill – låt din kärlek flöda över dem alla. Mänskligheten behöver just Din kärlek.
En synnerligen God Jul fylld med frid och kärlek önskar jag er alla!
