Sök
  • frittepalmqvist

Emma Alfrida Johansson

Uppdaterat: 21 dec. 2019


Emma Alfrida som ung. Mycket ung.

Så var ditt flicknamn. För snart 120 år sedan födde du ditt första barn, Carl Erling, som senare i livet skulle bli den farfar jag bara sett på fotografier.


Din man, Carl Evald, hade tillsammans med sina bröder tagit det gemensamma beslutet att inte gifta sig och skaffa barn. Gudarna vet varför de tog detta beslut. Skall jag spekulera kan det handla om de utsikter till försörjning de såg i ett på den tiden fattigt Sverige. Vi pratar om sent 1800-tal. Men Carl Evald, som var resepredikant, och du fattade tycke för varandra och Carl Evald bröt sitt löfte gentemot sina bröder. Och nog bröts det alltid. Under tiotalet år, från 1903 till 1913, födde du sju barn.


Det sägs att du var tungsint. Det är den bild, det ord som min far, ditt barnbarn förmedlar. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka ordet, men det var kanske så man pratade om dig i släkten. Det var kanske så man beskrev dig. Att du var tungsint. Vad vet jag?

Familjen, ca 1920.

När jag tittar på familjefotografiet, där du sitter till vänster och Carl Evald till höger, så ser jag en tärd kvinna. Du har fött ett stort antal barn under en kort period, du har tillsammans med Carl Evald genomlevt den oroliga tiden som första världskriget måste ha inneburit. Även för en småbarnsfamilj i ett litet brukssamhälle i Västergötland. Jag tänker att bilden är tagen i början eller mot mitten av 20-talet. Min farfar är runt 20 år där han står näst längst till vänster bakom dig. Jag vet inte hur stämningen och atmosfären var i familjen - jag har faktiskt ingen aning - men skall jag döma efter bilden så verkar ni allvarstyngda. Jag gör också iakttagelsen att Carl Evald har en i det närmaste bister uppsyn. Jag föreställer mig en patriark van att bestämma. I mitten av bilden står min farfars systrar som längre fram i livet skulle bli som mina två farmödrar. Men, det är en annan historia. Jag fortsätter att studera dig. Med mina glasögon slipade av tillvaron så här i slutet av 2010-talet så ser jag en utbränd och utmattad kvinna, vars alla graviditeter måste krävt sin tribut. Ni drev ju också en gård och det var många munnar att mätta. Jag kan tänka mig att du är förbi av trötthet. Jag spekulerar, men kanske har du en obehandlad depression i botten? Vad kan jag egentligen veta? Jag spekulerar utifrån nutidens kunskaper och begrepp. Vi har fått så mycket mer kunskap inom detta område under de hundratalet år som gått sedan bilden togs.


Familjen och farbröderna, ca 1925-1930.

Jag hittar ytterligare ett familjefotografi i den låda av gamla svartvita fotografier jag fick av min far för något år sedan. Nu står ni stolta under ekarna ute på gårdsplanen på Björsbo, vår gamla släktgård. Det har gått några år till, kanske är vi nästan framme vid 1930? Syskonskaran har blivit äldre men har nog ännu inte börjat bilda familj. Du står litet i bakgrunden, litet i utkanten och delvis skymd av en av dina svågrar. Jag tänker att du trivdes att vara litet i utkanten, eller var det den plats du gavs? Den plats som tiden och sammanhanget erbjöd dig? Du håller Carl Evald om armen. Det ser väldigt kärleksfullt ut. Jag anar att han var ett stort stöd.


Jag tycker väldigt mycket om det här fotografiet. Det är vackert komponerat, rent av teaterlikt till sin karaktär. Jag är övertygad om att ni har era finaste kläder på er. Det är säkerligen en solig sommarsöndag. Fotografiet är dessutom taget på Björsbo som också är min barndom. Jag känner platsen som min egen ficka. Å så ljuset, se så vackert det strålar genom lövverket. Men, Emma Alfrida, var ni alltid så här allvarliga? Eller skrattade ni när skulle ställa upp er på det här viset?


Familjen och släkten var frikyrkliga. Rejält frikyrkliga om jag förstått det rätt, vad nu det kan tänkas betyda. När min farfar och farmor mot slutet av 30-talet upplöste sitt äktenskap och bröt sina äktenskapslöften till varandra och till Gud var det en stor skam för de båda frikyrkosläkterna. Detta skedde ett par år efter det att Carl Evald hade dött. Du var ensam med barnaskaran, även om dina svågrar bodde på gården. När farfar och farmors familj skulle delas tog de äldre i de båda släkterna beslutet att min far skulle leva med släkten Palmqvist och hans två systrar skulle på motsvarande sätt tas om hand av min farmors släkt. Min far har således vuxit upp utan kontakt med sin mor och hans två systrar utan kontakt med sin far. Det var så man gjorde. Det beslutades så. Detta beslut, hur osannolikt det än kan låta, har via mina föräldrars skilsmässa i början av 80-talet, haft en avgörande inverkan på mitt eget förhållningssätt när jag själv separerade för femtontalet år sedan. Men, även detta är en annan histora som får berättas en annan gång. (Ungefär samtidigt i Huskvarna gjorde min morfar som en av få utvalda samvetstjänst, dåtidens vapenfria militärtjänstgöring. Även det ett beslut som präglat mig.)


Emma Alfrida, 1948

Vi tar nu ett kliv fram till 1948 och till ett vad jag tycker är ett alldeles underbart porträtt av dig. Du har börjat åldras, jag skulle tro att du är 65-70 år. Jag ser en stark kvinna, bestämd men också mild och kärleksfull. Det finns ett liv, en gnista i dina ögon jag inte sett sedan ungdomens porträtt. I den litet ihopknipta munnen tycker jag mig kunna se en antydan till ett leende. Du ser faktiskt litet pillemarisk ut! Ett karaktärsdrag som din äldsta dotter Dagmar kanske hade ärvt från dig? Har du kommit litet till ro nu, Emma Alfrida? Är du inte längre lika trött? Jag vill så gärna tro det.


Men, ett par år senare fick du följa ditt äldsta barn till graven. Min farfar omkom i en järnvägsolycka i början av 50-talet.


När jag så slutigen låter blicken falla på det sista fotografiet sitter du stillsamt och stolt i mitten. Händerna lugnt knäppta i knät. Det vilar en stillhet över dig. Du är omgiven av barn, barnbarn och svågrar. Jag kan inte vara säker, men jag tror det är jul och släkten har samlats hemma på gården. Ni befinner er i salongen på Björsbo. Den stora röda soffan står där till höger. Kristallkronan tror jag nu hänger på Onsala hos pappa och Ingrid. Min far, ditt näst äldsta barnbarn, står bakom dig i bakre raden. Tänk så mycket hår han hade då!

Björsbo, ca 1955

Emma Alfrida, du är en del av mitt ursprung. Den familj du skapade med Carl Evald blev min släkt. Jag tror ditt liv bjöd på många prövningar, men jag tror också att du nådde fram till frid och stillhet. Jag tror du tog stegen in i evigheten fylld av kraft och tillit, rak i ryggen och med fullständig övertygelse om att du nu skulle möta din Frälsare. Kanske avslutade du ditt liv i samma anda som Faster Eva, som trettiotalet år efter dig, på dödsbädden säger till Faster Dagmar som vakar vid hennes sida - "Hej då, lilla Dagmar, nu far jag min väg". Det är ett kort steg mellan sent 1800-tal och tidigt 2000-tal, men det är ett steg som innehåller så mycket förändring och utveckling. Så många liv har levts. Jag tänker att vi gör klokt att ibland titta tillbaka i backspegeln för att komma ihåg var vi kommer ifrån, även om vi framför allt skall ha blicken riktad framåt så att vi kan se vart vi tar vägen. Nya släktled har tillkommit, ännu fler kommer att komma. Även om livsbetingelserna ser annorlunda ut nu, jag menar dina barnbarns barnbarn lever liv som inte gick att föreställa sig då, men i grunden finns våra djupt mänskliga drömmar och vår längtan - att älska, att förstå vår tillvaro och att göra gott.

Emma Alfrida, där du nu befinner dig, så hoppas jag att mina fantasier och iakttagelser landar rätt i ditt kärleksfulla hjärta. Du dog tiotalet år innan jag föddes, så vi har aldrig träffats. Men, jag tror att vi hade trivts ihop. Kanske hade jag kunnat få dig att le. Kanske hade du berättat för mig om det du lärde dig om livet. Det får vi prata om när den dagen kommer.



34 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
lesege.png