Häromdagen samtalade jag med min äldste son om böcker vi nyligen läst. Han nämnde Bea Uusmas bok Expeditionen: min kärlekshistoria, boken om Andrées polarexpedition. Jag erinrade mig en annan bok som står i min bokhylla - Nordostpassagen. Boken handlar om AE Nordenskiölds expedition med fartyget Vega utmed Europas och Asiens ishavskust. Boken fick jag studentpresent av ett par goda vänner till mina föräldrar. Jag mindes att jag hade sparat kortet de skrev till mig och att jag hade lagt det i boken. Jag gick och hämtade boken, kortet låg kvar. Jag har läst det flera gånger nu på morgonen. Snart 30 år efter studenten läser jag det med delvis andra ögon. Men, budskapen färdas över tiden och genom svunna år. Orden landar i mitt hjärta. Det är eviga budskap som i sin enkelhet äger stor vishet och omtanke. De skrev: "Vi önskar dig allt gott för framtiden, men glöm för all del ej bort gamla vänner." Det är en vacker mening. Den inrymmer en ärlig och uppriktig önskan om välgång i min framåtriktade rörelse, men samtidigt en uppmaning att vårda vänskap och relationer. Hur lätt är det inte att fokusera enbart på det ena, att ensidigt sätta fokus på framtiden eller att kanske i rädsla att förlora tryggheten bli kvar i det bekanta? När jag nu läser kortet tolkar jag det som att det ligger en konst, en förmåga att utveckla, i att låta livet växa sig allt större på den fasta grund som vänskap och nära relationer innebär. Att vårda relationer och utifrån dem staka ut nya riktningar. Att balansera mellan det obekanta och det kända. Att finna rytmen i rörelsen och stillheten. Att vila i det trygga för att känna kraft och mod till att utvecklas och växa.
Att vara stilla i rörelsen. Det är konsten. Och uppmaningen jag fick. Kortet är en bild av Einar Wennberg. Målningen heter Vintervila. Jag läser vidare på kortet: "Det här kortet är historia i sig utfört av en god vän till oss som efter ett otroligt jobb nu är etablerad konstnär. Stå på dig!" Orden träffar rätt. Snart 30 år efter de formulerades landar de i mig. De är tidlösa. Kanske är jag först nu mottaglig för dem och deras innebörd? Kanske når jag först nu längre in i orden och vågar själv gå mina drömmar till mötes? Det jag hör är: Släpp inte dina drömmar! Jobba hårt för att nå dem! Det kommer vara mödan värt! Stå på dig! Jag tänker också - vad är min Nordostpassage? Vilka är mina luftfärder? Vilka risker tar jag för att låta mina drömmar inspirera mig? Hur utmanar jag mig själv? Jag har så mycket att vara tacksam över. Jag vet vad min livsuppgift är. Mina drömmar skrämmer mig inte. Den röst jag hör stillsamt viska i mig - den lyssnar jag på. Tänk vad märkligt livet är. Tänk vilken magi som finns i och omkring oss. Stillar vi oss i rörelsen knyts lösa trådar ihop. Trådar som spänner över årtionden och generationer. De knyts ihop av sig självt. När jag är stilla i rörelsen.
