top of page
Sök
  • frittepalmqvist

"Nu får du vara tyst!" och amerikansk 1900-tals poesi

Jag satt i en soffa. En vanlig soffa i ett vanligt väntrum på ett vanligt sjukhus. Det var ett typiskt väntrum med skjutfönster in till receptionisten och med korridorer till de olika mottagnings- och behandlingsrummen. Väntrummet var litet speciellt i ett avseende - det fanns inte några öppna passager till de övriga rummen. Alla dörrar var olåsta, men för att ta sig från väntrummet till ett annat rum var jag tvungen att passera igenom en dörr, en passage.


I min dröm förstod jag att jag befann mig på en förlossningsklinik. Intuitivt förstod jag det, så där som man kan göra i en dröm. Jag utgick från att jag väntade på att någon skulle föda. Jag kände mig angelägen och litet stressad över detta. Kanske var det jag som skulle bli förälder igen?


Även om jag var ensam i rummet så pågick det ett intensivt samtal. Jag deltog aktivt i det. Tankar och repliker strömmade genom mitt huvud. Jag hade svårt att fokusera och sortera bland alla intryck.


En dörr öppnades in till väntrummet. En sköterska kliver in i rummet. Hon är klädd i vitt. "Fredrik Palmqvist", säger hon med en bestämd och tydlig stämma. Inte kall och kärlekslös, utan myndig och litet uppfordrande. Jag sätter mig upp ordentligt i soffan, sträcker på ryggen och lyssnar noga. Sköterskan fortsätter - "Fredrik Palmqvist, nu får du vara tyst, för nu skall du födas".


----------


Så var drömmen, den där natten för tiotalet år sedan. Det sista jag gjorde igår kväll var att skriva texten här ovanför. Jag gick till sängs med orden "Nu får du vara tyst, för nu skall du födas!" långt fram i mitt medvetande.


Jag är inne i en intensiv förändringsprocess. På ett högst medvetet sätt driver jag igenom förändringar i mitt liv för att jag vill och för att jag känner att det jag nu försöker skapa bättre återspeglar och vittnar om vem JAG ÄR. Det är en förändringsprocess som inte alltid är enkel, men den är rolig, spännande och fylld av mirakler.


Under den här processen har jag haft anledning att fundera mycket på mod. Mod att förändra, mod att vara autentisk, mod att älska, mod att vara ärlig, mod att tjäna andra samt mod att eftersträva resultat. Mod att stilla uppjagade sinnen. Mod att skapa stillhet.


Genom att aktivt söka stillheten - att skapa den - upplever jag tydligt att jag ger mig själv förutsättningar att nå en högre grad av autenticitet . Jag menar att vårt innersta väsen föds fram i och genom stillhet, inte genom tumult och oro. I stillheten finner vi källan till vårt varande. Det är vår utmaning att skapa och finna stillheten i oss. Det är inte alltid enkelt i en värld som pockar på vår uppmärksamhet, en värld som tränger sig på och in. En binär och dikotom värld som delar upp, sönderdelar och separerar snarare än skapar en upplevelse av enhet. Men trots allt, stillheten är det vi måste vara modiga att söka. Modiga nog att skapa.


Med de tankarna och i den ambitionen föll jag i sömn. Jag har drömt intensivt i natt. Till avgörande delar försvann drömmarnas innehåll, men under natten och det att jag sov ansträngde jag mig för att komma ihåg ett namn som presenterades för mig och som jag mindes som "CC Cunnings". En del av mitt medvetande har inte vilat inatt, utan har verkligen varit alert och ansträngt sig för att minnas drömmens budskap.


När jag så vaknade till mitt vardaglig medvetande var jag inställd på att undersöka vad detta nattens och sömnens budskap kunde tänkas stå för. En snabb googling gav mig snabbt följande: "ee cummings 304 quotes". Google länkade mig till en EE Cummings, en amerikansk poet under 1900-talet. Jag följde länken och det absolut första citatet löd:


"It takes courage to grow up and become who you really are."



Jag har aldrig tidigare stött på EE Cummings och hans poesi. Mig veterligen har jag aldrig hört hans namn. När jag nu stiftar bekantskap med honom och hans säregna dikter är det som om han talar till mig där jag befinner mig i mina tankar och beslut. För visst är det så att det krävs mod att låta vårt sociala jag växa och omfatta vårt hela jag. Det krävs mod för att vara den vi verkligen är. På djupet. Det krävs mod, stillhet och tystnad att födas.


"Fredrik Palmqvist, nu får du vara tyst, för nu skall du födas".


Drömmar länkas samman och bildar en väv. Budskapen spinner sina trådar och likt brustna nerver söker de sig till varandra. Tiden äger ingen betydelse. Än en gång har jag i drömmen nåtts av budskap från källor bortom vårt vardagliga medvetande. Än en gång har jag fått uppleva magin som livet är fyllt av.

12 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla
lesege.png
bottom of page