Mitt tal på pappas minnesstund 250224

Jag är Fritte. Den yngre av Stures två söner. Kanske syns släktskapet? Det sägs att pappa var lik mig… 😉

Tillsammans med min bror Magnus vill jag tacka er alla för att ni är här idag för att tillsammans med oss minnas vår pappa. Jag ser vänner från olika delar av pappas liv; Flatåskyrkan, Betlehemskyrkan, Vasahemmet, SIRA-skolan, Rotary, från pappa och Ingrids stora vänkrets, från pappas yrkesliv och från familj och släkt. Att vi är många här idag säger väldigt mycket om pappa, hans stora hjärta och hans förmåga att knyta an till människor. Att skapa kontakt.

Samtidigt bidrog ni alla, var och en på sitt sätt, att pappas liv var fyllt till bredden av vänskap och kärlek. Pappa var på så sätt en rik man, han var rik på vänskap. Tack för att ni alla berikade pappas liv.

Vi vill också uttrycka vår stora tacksamhet för den generositet ni visat genom att skänka pengar till SIRA-skolorna, allt enligt pappas önskan. SIRA-skolorna i Palestina låg pappa väldigt nära. Att barn med särskilda behov i ett land som prövats i en omfattning vi inte förmår att fullt ut förstå, att ge dessa barn en chans att klara av sin skolgång och ge dem bättre möjligheter att skapa sig ett bra liv – det var pappas djupaste önskan. Så stort tack för era gåvor. Vet att de gör stor skillnad för SIRA-skolorna.

Vi vill också rikta ett stort tack till Carl-Göran, Per, Majvor, Gillis och Torleif för den väldigt fina begravningsgudstjänsten. Stort tack. Ett särskilt tack till dig Carl-Göran för det stöd du har varit för pappa under många, många år. Tack, snälla!

Vi vill också rikta ett stort tack till personalen på Vasahemmet för väldigt fin omvårdnad av pappa. Pappa tyckte mycket om er alla. Tack!

Vi vill också tacka Majvor med personal som förberett den här minnesstunden och ser till att den kan genomföras på ett fint sätt. Tack, snälla!

Tack också till Jonas med familj för att ni hämtat stenar och snäckskal vid stranden på Onsala som vi använt för att göra bordet med urnan så fint. Tack till alla er som bakat kakorna vi kommer få njuta av litet senare. En njutning helt i pappas anda. Tack!

Jag vill också vända mig till dig, Ingrid. Tack för allt. Du och pappa gjorde varandras liv såväl bredare som djupare. Den kärlek ni kände för varandra och det liv ni skapade tillsammans betraktar jag som en rikedom. Stort tack, Ingrid.

[PAUS]

Det är alltså så här det känns att tala på minnestunden över sin far. En stund jag sett framför mig en längre tid. Vi visste att den skulle komma. Jag vill ta vara på tillfället och säga några ord om pappa, eller farsan som Magnus och jag oftast kallade honom. Jag kommer ge er några bilder för att på det viset berätta om bakgrunden till varför vi valt de psalmer och den musik vi precis har hört under begravningsgudstjänsten.

[PAUS] (Calm me, Lord/Margaret Rizza)

”Det är en tröskel, Fritte. Det är en tröskel vi måste ta oss över.” Det var så han sa farsan en kväll för ett par år sen. Jag hade precis hjälpt honom att duscha och gå till sängs. ”Hur menar du, pappa? Är ålderdomen en tröskel vi måste ta oss över för att nå fram till livets slut?”, frågade jag honom. ”Precis så är det, Fritte!”, svarade pappa.

Pappas sista 4-5 år i livet var jobbiga för honom. Kroppen svek honom, hans kognitiva förmåga sviktade, han fick svårt att hitta orden. Förmågan att samtala, en av hans stora gåvor, minskade successivt. Pappa blev stundtals orolig. Inte minst kände han en stor olust och ovilja att dö. Livets slut skrämde honom. Den sista tiden, nu under hösten, kunde pappa vara ilsken och arg, ett karaktärsdrag vi inte sett så mycket av under åren. Det är mot bakgrund av detta som vi valde det första musikstycket; en bön om frid mitt i stormen och det inre tumultet. Det känns skönt att veta att pappa var lugn i sinnet den sista tiden och de sista dagarna i livet. Pappa fick återigen uppleva frid i sinnet.

[PAUS] (Psalm 249, Blott en dag)

Pappa föddes i Fåglavik, den lilla bruksorten i skogarna strax söder om Varaslätten. Där hade släkten Palmqvist sin gård, Björsbo. Där bodde hela släktens fastrar, Faster Dagmar och Faster Eva. Under min och Magnus uppväxt var vi ofta hos fastrarna i Fåglavik. När det var dags att åka hem på söndagskvällen packade vi vår lilla, vita folkabubbla. Magnus la sig i baksätet och jag i det lilla utrymmet bakom baksätet. Pappa och mamma började sjunga för att vi skulle somna. Det var alltid Blott en dag de sjöng. Under första versen hann vi köra över järnvägsövergången, förbi syfabriken där fastrarna arbetade och där pappas farbror Gustaf, Maries pappa, en gång i tiden drivit affär, vi hann nog också förbi avfarten upp till Gimranäs där vi köpte ägg och sågade ner julgranar om vintrarna. Kanske hann vi också förbi krönet i grusvägen där det kittlade i magen när pappa körde fort. Men längre än så hann vi nog inte innan både Magnus och jag sov. Oftast innan andra versen var sjungen. Att idag sjunga Blott en dag för pappa innebar på så sätt ombytta roller. Det blev till en vaggvisa för dig, pappa!

[PAUS] (Psalm 297, Härlig är jorden)

Min upplevelse är att pappa trivdes särskilt bra i vissa sammanhang. Det mest uppenbara i samtal och i möten med andra, då trivdes pappa. Jag vågar påstå att han också trivdes väldigt bra på sammanträden, och det har blivit många under årens lopp. Pappa trivdes också i centrum (och då menar jag inte stadsdelsnämnden Centrum…). Och pappa trivdes också i naturen, bondpojk som han var. I naturen tror jag pappa fann den stillhet hans rastlösa själ sökte. Denna längtan ville vi bejaka genom psalmen Härlig är jorden. För oavsett om pappa satt slumrandes under äppelträden på Knapegården nere på Onsala, eller strosade på stränderna vid Genesarets sjö eller om han satt i en soldränkt snödriva uppe på fjället vid Prestholtseter i Geilo – oavsett var så upplevde jag att pappa kände ett lugn och en frid i naturen.

[PAUS – och där slog klockan över på Magnus talartid… 😉] (Psalm 300, O hur saligt att få vandra, i tolkning av Leif Strands kammarkör, Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Rune Gustafsson, Egil Johansen och Georg Riedel)

Pappa dog tidigt en tisdag morgon. På söndagskvällen hade vi fått information om att pappa hade fått hög feber. Vi anade att det kunde vara dags för den sista metern på upploppet. Redan i höstas hade pappa vid ett par tillfällen sagt att han kände sig klar med livet. Både Magnus och jag hade ett flertal tillfällen sagt farväl tyst för oss själva. Därför var det så självklart för mig att på söndagskvällen fylla mitt hem med levande ljus och sätta mig ner för en egen liten ljusceremoni. Jag stillade mitt sinne och vände mig först till Gud och bad henne att ta hem pappa. Jag förklarade för Gud varför jag tyckte det var dags nu. Sedan vände jag mig till alla dem som jag vet väntade på pappa; hans pappa Erling och mamma Edla, fastrarna och alla andra i släkten. Jag bad dem vara redo att ta emot pappa. Jag förklarade att han kunde vara rädd och orolig, så jag bad dem om extra mycket kärlek under pappas övergång. Så till sist vände jag mig i tanken till pappa. Jag förklarade för honom att jag tyckte att det var dags nu, att hans uppdrag var slutfört och hans äventyr snart var slut. Jag gav honom min tillåtelse att gå över och gå vidare. Jag sa till honom; ”Ser du ljuset, pappa? Ser du det kärleksfulla ljuset? Låt oss gå mot det pappa”. Vi gick så mot ljuset. Efter ett tag stannade vi. Jag sa; ”Här stannar jag, pappa. Nu vänder jag om, för jag ska inte gå in i ljuset än på länge. Men, om du vill, så fortsätt du. Å du pappa, hör du sången som kommer från ljuset? Hör du hur de sjunger?” O hur saligt att få vandra… ”Hör du sången, pappa?” Jag sa farväl och vände om. Jag föreställer mig att pappa gick vidare in i ljuset.

Efter pappa hade dött har personalen berättat för oss hur glad och lugn han var på måndagskvällen. Han skojade och sjöng. Nattsköterskan Pari, som satt hos pappa de sista timmarna, har också berättat för mig hur pappa sjöng där han låg i sängen, de sista timmarna i livet. Jag tänker att de kom för att möta honom. Pappa hörde sången och sjöng med. Härligt sången där ska brusa…

[PAUS]

Pappas namn är Carl Sture. Namnet Carl betyder Fri Man. När jag nu tänker på farsan så ser jag honom precis så, som en Fri Man. Fri från en krånglande kropp som begränsade honom, fri från livets alla måsten och borden, fri från förväntningar och egna krav och överambitioner. En fri man. Och med det namnet knyter vi samman släktleden, alltifrån pappas farfar Carl Evald, via hans far Carl Erling, pappa själv Carl Sture, via min bror Carl Magnus och jag själv Carl Fredrik, till våra söner Carl Tobias, Carl Johannes och Carl Jacob. Genom vårt gemensamma namn Carl spinner vi en tråd som binder oss samman bortom tid och rum. Ebba Michaela, du fick inte namnet Carl men vi väver in dig i tråden tillsammans med oss övriga. [PAUS]

Vila nu, farsan! Vila nu. Ditt liv var långt. Ditt äventyr stort.

Vi saknar dig, Magnus och jag. Men, vi sörjer inte ett fullbordat liv.

Tack för allt du gav och allt du var.

Tack, pappa! Vi älskar dig.