Jag vände blicken nedåt och tittade på marken jag stod på. Marken var utbränd. Död. Den var svart av sot. Här och var kunde jag ana ett bränt grässtrå, resterna av en nedbrunnen buske eller kvist. Det var ett månlandskap, i total avsaknad av all form av liv.
Det var här jag befann mig. Det var hit livet hade tagit mig. Det var hit jag hade fört mig själv. Till en plats där liv inte fanns.
Jag höjde blicken och förstod att jag kunde se ut över ett stort fält. Ett fält som sträckte sig bort mot en avlägsen horisont. Jag befann mig en bra bit in på fältet, ett fält som vidgade sig alltmer ju längre in på fältet jag kunde se. När jag blickade ut över fältet insåg jag att marken förändrades gradvis. En bit bort från där jag befann mig såg jag hur enstaka gröna grässtrån stack upp ur askan. Ännu litet längre bort såg jag hur gräset blev allt tätare och friskare. Jag förstod att marken blev allt mer fylld av liv och växtlighet ju längre bort min blick sökte sig. På den andra sidan av fältet, så långt bort min blick nådde, kunde jag se hur gräset växte knähögt. Där var gräset friskt, frodigt och fyllt av de allra vackraste blommor.
Jag förstod att fältet var en beskrivning av mitt liv. Där jag befann mig var livet dött.
Nu inträffade det märkliga att jag kunde förflytta mig till olika platser på fältet. Genom tankens och intentionens kraft kunde jag placera mig själv på olika ställen. Med mitt hela väsen upplevde jag känslan av att vara just där, på dessa olika platser jag ville undersöka och uppleva. Där gräset var som frodigast och marken som mest levande upplevde jag en glädje, lätthet och upprymdhet som stod i fullständig kontrast till den plats jag ursprungligen befann mig på. Lätthet istället för tyngd. Upprymdhet istället för bedrövelse. Medvetenhet istället för okunskap. Klarhet istället för förvirring och dunkelhet.
Jag förflyttade mig mellan dessa ytterligheter och fick på det viset uppleva - känna! - livets olika fasetter, kännetecken och energier.
Under det att jag upplevde detta som i en vision eller klardröm, kom insikter till mig. Bilder som fyllde min inre syn fick sina förklaringar. Fältet var en form av beskrivning, en bild och karta, eller rent av en spelplan för Livet. Jag förstod att den del av fältet som var bakom mig omfattade det jag redan upplevt. Jag kunde återvända för att återuppleva om jag så ville, men inte för att jag måste. Det som låg framför mig var sådant jag ännu inte upplevt, men var fritt och tillgängligt för mig att uppleva. Om jag så ville.
Jag befann mig halvvägs in på fältet, längst ut åt den högra kanten till. Marken var död, utbränd och tom på liv. Det var en förfärlig plats att vara på. Jag upplevde en svart tyngd som fyllde mig, samtidigt som jag var fullständigt tom. Tom på det lätta. Det ljusa. Jag ville inte vara där. Jag förstod inte hur jag kunde leva där.
Nu ändrades perspektivet. Jag upplevde nu hur jag befann mig ovanför fältet. Jag rörde mig fritt, svävandes en bra bit ovanför fältet. Jag studerade fältet och dess gradvisa förändring. Allt flöt ihop, men ändå var skillnaderna oerhört tydliga. Här och var började små prickar, eller snarare punkter, framträda på fältet. Allt som allt fanns det 5-6 punkter på olika platser runt om på fältet. Punkterna hade olika energier och karaktärer, jag skulle kunna likna det vid personligheter. Jag kände väldigt tydligt att dessa punkter representerade olika personer i min absoluta närhet. Genom att jag dels "såg" var på fältet en punkt, eller person, befann sig och dels kunde "gå in i punkten" gavs jag möjligheten att verkligen känna och förstå hur den personen upplevde sin tillvaro. Jag visste instinktivt vem det var jag upplevde. Jag fylldes med en djup förståelse för personens livssituation. Jag fick uppleva en oerhörd tyngd, sorg, smärta och hopplöshet när jag "gick in i" och smälte samman med andras liv.
Jag förstod att jag inte kunde förändra andras position på fältet. Det var var och ens uppgift och ansvar. Det enda jag kunde göra var att försöka ändra min egen position och därigenom försöka underlätta för andra att förändra sin. Men, jag kunde inte göra något åt de andras situation - hur gärna jag än ville. Jag var tvungen att acceptera de val andra gjorde, val som förde dem i riktningar jag inte önskade för mig själv. Jag insåg också hur andra sökte sig från mig. Det var oerhört tunga insikter att acceptera.
Jag var så tillbaka till min ursprungliga position i det livlösa området. Jag höjde återigen blicken och lät blicken söka sig ut över fältet. Slutet på fältet, låt oss kalla det för horisonten, var närmare ju längre högerut - mot det livlösa och döda området - jag tittade. Här var slutet nära, inte i tid men i upplevelse. När jag istället såg ut över det lätta och livgivande området såg jag hur horisonten till synes låg mycket mer avlägset. Återigen, inte mätt i tid, utan i upplevelse. Upplevelsen av Liv var här så mycket mer påtaglig och kraftfull att "slutet" inte var påträngande. Efter det att jag studerat horisonten en stund började ett enhetligt ljus framträda vid horisonten. Ljuset sträckte sig över hela fältets horisont, oavsett vilken riktning jag tog mot horisonten.
Jag förstod att den väg jag valde att gå genom livet inte påverkade min övergång till nästa fas. Oavsett vilken riktning och väg jag valde att gå över fältet - och i mitt Liv! - så skulle jag mötas av samma ljus. Ett ljus som var starkt, välkomnande och kärleksfullt. Under en kort stund gavs jag möjligheten att uppleva Ljuset inifrån Ljuset, precis på samma sätt som jag kunde röra mig till olika platser på fältet. Under den korta stund jag befann mig i Ljuset upplevde jag en gränslös frid, en allomfattande kärlek och en stor, stor tacksamhet. Jag vet att jag kommer få uppleva Ljuset igen. Vad som väntar efter Ljuset kan jag inte veta.
Efter denna sista upplevelse av Ljuset fördes jag varsamt till ett vaket tillstånd. Jag var tillbaka i mitt vardagliga medvetande.
Detta var den första av två visioner jag hade i november 2002. Jag fick dem som gåvor i samband med den separation jag och mina söners mor genomgick vid den tiden.
Comments